Idag så vaknade vi upp med förhoppningen att kunna ta oss ner till stranden för att äntligen få lite sol och bad. Döm om vår besvikelse när det var mulet och kallt ute; inte nått man hade räknat med i Los Angeles.
Istället så gick vi tillbaka till gårdagens lunchställe för att käka frukost och planera lite för dagen. Vår plan var att ta oss ur LA och att börja beta av mil på det mytomspunna Highway One som sträcker sig mellan Los Angeles och San Francisco. Sagt och gjort, vi hoppade in i bilen och gav oss av.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta Highway One, eller Pacific Coast Highway som det kallas närmare LA. Skyltningen var urusel och vår GPS var fast besluten att vi skulle åka den kortare men inte alls så roliga Highway 101. Efter många om och men så lyckades vi dock hamna rätt.
Den fina delen av vägen är den halva som är närmare San Francisco och innan vi kommit fram till den fina delen så gjorde vi en avstickare till Hearst Castle.
1919 så började mediamogulen William Randolp Hearst att bygga det han till att börja med kallade “En liten grej bara” och som till slut, efter 28 år slutade med ett slott. Detta slott är fyllt med en otrolig mängd konstverk och är nu öppet för allmänheten att beskåda. Det var en häpnadsväckande visning vi fick.
Efter detta så tog vi oss ut igen på Highway One. Det var fortfarande mulet ute så några vidare bilder har det inte blivit än.
Det vi insåg när vi började kolla på hotell i bilen var att det minsann inte var gratis att övernatta längst Highway One. När hungern gjorde sig påmind och paniken över att kanske få övernatta i bilen började komma så stannade vi på ett stopp längst vägen. Nu sitter vi här i en liten stuga, utan internet och tv och känner oss ovanligt frånkopplade från världen. Vi har dock en härlig utsikt som vi kommer att vakna upp till i morgon.
Risken finns dock att vi inte kommer att vara särskilt utvilade. I andra delen av vår stuga så verkar det bo ett förälskat par… som inte heller har tv och internet. Dom verkar hålla på med någon sorts gymnastiska övningar antar jag, med tanke på allt stönande och stånkande som hörs därifrån.
Vi hörs i morgon!
